Historia

En stjärnklar frostnupen augustinatt uppe i Gryvelåreservatet när Hans-Ove  Hansson vakar över mila och tjärdal får han en idé. Tänk om fler människor fick känna doften av milrök och tjära.  När en mila är rest, stybbad och tänd måste kolaren vaka över den. Om milan slår och brinner upp är allt arbete förgäves. Hos en kolare, som ensam vakar över sin mila, får tankar och fantasi fritt spelrum. Han kan se mystiska varelser och han kan få vilda idéer. Hans-Ove fick en sådan.

 Han är lärare vid Älvdalens Utbildningscentrum. I elevernas utbildning ingår att genomföra Gryvelådagen i reservatet, som ligger på skogen mellan Älvdalen och Särna. I slutet av augusti när höstterminen börjat reser elever med hjälp av sin lärare en kolmila. De lägger även en tjärdal och de blåser järn av rostad järnhaltig jord. Fredag kväll och lördag kommer publiken. De kan se tändning av mila och tjärdal i fredagskvällens mörker men de har inte varit med och sett förberedelserna. På lördag bjuds publiken på milrök, järnframställning, smide, musik, sovatten, kolbullar och kaffe med bröd. Sörsjöbon Pelle Karlsson, som arbetat som kolare, lärde elever och lärare att sköta en mila.

 Hans-Oves idé gick ut på att kola och göra tjära under turistsäsong nere på bygden. Helst i närheten av Bergkarlås där han bor. Det skulle vara lätt för alla ta sig dit. Flera platser funderade han på men Leikeltjittan var den lämpligaste. Han ägde inte marken men han fick låna den av ägarna. En bäck rinner förbi. I den har det funnits skvaltkvarnar. Vid sidan av bäcken finns grävda gröpper där lin rötats. Hans-Ove bollade sin idé med två kolleger, Erik Wadman och Jonas Jonsson och de var med på noterna.

 År 2006 drog de igång projektet. Två kompisar från byn Roland Toms och Lars Lundberg hakade på och lika gjorde så småningom Mats Andersson, Ulla Bjöns, Ulla-Carin Gyris och Katarina Cederholm. Flera andra kom också till hjälp när arbetet drogs igång. Helge Magnusson, Örjan Loman, Evert Hansson, Enar Granström, Ann-Mari Hansson, Inger Persson, Monica Björklund. Eftersom det inte varit någon mila på platsen tidigare, fanns det inte kolstybb att täcka den med. Ersättningen blev pinnmo, som sållades från sten och rötter. Hemma på sin gård hade Erik Wadman fällt några grova björkar, som klövs i bitar, till kolved för den första milan.

 En tjärdal grävdes ut i intill liggande slänt. Det gällde att få rätt lutning och konstruktion för att tjäran skulle ta sig genaste vägen från dalen ner till tunnan där under. Tjärved hade Hans-Ove samlat i flera år medan idén om mila och tjärdal mognade till verklighet. Mycket arbete återstod med att klyva tjärstubbar till småbitar. Flera personer blev intresserade av att ta ett handtag när de såg vilken  aktivitet det var på kolarbacken. En elev, som varit med på Gryvelådagar, kom förbi, tältade på ängen och stannade några dagar för att hjälpte till.

Evert Hansson hade timrat sig en liten eldpallkoja, som han hade hemma på gården. Den plockade han ner, flyttade till kolmilaplatsen, installerade eldpall, ”skråjv” och britsar. Fönster, dörr och tak. En bybo, som hade gamla kyrkbänkar lutandes mot ett uthus, lånade ut dem och vi fick sittplatser till besökare.

Lars Niklasson, som är kunnig i smide och järnframställning, tog sina fältässjor med och besökare fick prova på smide.

Över öppen eld gräddades kolbullar, som fick en strykande åtgång, med närproduserad lingonsylt på toppen. Svagdricka, varmkorv, kaffe och hembakade godsaker därtill. Första året hade vi över åttahundra besökare. Många kom varje dag för att vara med och se hur det gick till att resa mila och anlägga tjärdal. Nisse Tällberg med sina musikervänner underhöll besökare och kolare på kvällarna och på dagarna hjälpte han till med resning av milan.

Före tändningen måste milan värmas upp. I en spis mitt emot tändkanalen eldar kolaren en stund innan det är dags. Första året tände Ulla Johansson Hanser. Milan fick en blomsterklädd träskylt med Ullas namn och därmed var den döpt. Milan är ett kvinnligt väsen påstår kolarna. Den skall klappas och ses till med jämna mellanrum. Nyckfull kan den vara om inte kolaren fjäskar runt, öppnar eller stänger lufttillförseln, känner på röken med sin hand, ser om röken har den rätta vitgrå kulören. Sinnlig milrök lämnar ingen oberörd. Kolaren kan inte bestämma över milan och i förväg säga när den är färdigkolad. Vissa villkor måste vara uppfyllda. Torr ved. Exakt lufttillförsel. Omvårdnad. Lämpligt väder. Tumme med de osynliga. Med en lång järnten känner kolaren efter hur kolningen framskrider och när det är dags att stänga lufttillförseln och låta den svalna. Hur mycket kol milan ger vet man inte förrän den öppnas. Utrivning av mila är inget arbete för den som är rädd för att bli sotig.

Tjärdalen är klar snabbare än milan men den sega tjärveden tar lång tid att klyva i småbitar. Tändningen är häftig då den görs i skymning eller mörker. Röken är stickande. Tjäran börjar sakta rinna längs trärännan under dalen. Efter knappt ett dygn har hettan i dalen kokat ur det feta ur tjärveden.

Kolmilaveckan fortsätter år för år.

Andra året utökas aktiviteterna. Vi börjar utvinna järn ur ”måm” järnhaltig jord (järnhydroxid), som finns i trakten. Måmen måste ha rätt konsistens. Len som salva. Om den är sträv innehåller den för mycket sand och det bildas glas istället för järn. Blästan muras upp i kolarbacksslänten. Över öppen eld rostas måmen. Fukt och organisk materia försvinner. Järnoxid bildas. Ved kolas i blästan. Järnoxiden hälls ner i glöden. Syre pumpas i lagom takt in i härden med hjälp av en pust, som är kopplad till blästan. Pusten drivs med handkraft. Extra syre måste till för att höja temperaturen i smältan. Järnmästaren Lars Niklasson instruerar sina lärlingar. Då och då faller de på knä, kikar in i syretillförselhålet och kontrollerar smältans färg. Nyansen jämförs med en färgmall och de kan på detta sätt få reda på smältans temperatur. När temperaturen nått upp till 1200-1300 grader och smältan sprutar upp platinavita små stjärnor är det dags för nästa moment. Med en lång tång kläms den degiga massan ihop och lyfts upp ur blästan. På fällstenen intill fortsätter bearbetning av luppen, som den mjuka glödande massan kallas. Med träklubba slår arbetarna försiktigt på den mjuka glödande massan. Det gäller att inte splittra den i små bitar. Efter hand byter de till järnslägga och slår hårdare för att få bort slagg. Järnklumpen kan sedan bearbetas vidare i en smedja. Kanske blir det krokar, spikar eller mer avancerade bruksföremål.

Ann-Mari Hansson  tände 2007 års mila. Annars går hon omkring med gästbok och pratar med besökare.
 

Ett gäng kvinnor Inger Hansson, Karin Karlsson, Ulla Johansson och Krång Malin Karlsson börjar baka bröd uppe vid kolarbacken. Stora bord. Kavlars rytmiska rullande. Mjöl. Doften av nygräddat. Brödet har det lokala namnet stytsje. I andra byar kan det kallas läfsa, tjockbulle, kavelgris. Ja kärt barn har många namn. Brödet får en strykande åtgång. Kunderna köar medan ”bakukelingär” knådar, kavlar, vänder, snurrar, gräddar, sopar och viker ihop. Ja därföre har de tagit upp potatis ur källaren, tvättat den, kokat den, flåsåt (skalat) den, malt den. Blandat den med mjölk, fett, vetemjöl, rågsikt, sirap, socker, salt, anis och fänkål. Knådat till degar, som ligger och väntar.

Bäckerpojkarna från Oljonsbyn i Orsa besöker oss. De kör sin vattenkylda tändkulemotor och motorintresserade besökare samlas och njuter av doften och dunkandet.

2008 det tredje året sponsrade Siljans Skog med all kolved till milan.  Smedjan byggdes. Utan en enda spik. Konstruktionen är gjord av Erik Partelow. Han reste den med hjälp av kolarna. Smedjan har inga väggar. I mitten är härd och städ. En handdriven pust förser härden med syre.

Evert och Björn Hansson reser en kolarkoja efter gammal modell. Till den behövdes grov sten och torv. Kojan har ett fönster, som vetter mot milan. En lutande dörr. Ett litet bord under fönstret och träbritsar på vardera sidan. Intill dörren finns en murad öppen spis.

Timringsmäster Kent Lindblad har kurs. Hans elever timrar en slogbod på några få dagar. Virket kom från grova vindfällen på Bergkarlås-Risa-Vattnäs utskog. Slogboden är utrustad med ett grovt bord och väggfasta bänkar. Ett trivsamt ställe att ta plats i för att äta sin kolbulle.

Katarina Lavin, som brukar hjälpa till med klyvning av tjärved, tände 2008 års mila. 

Kolargänget utökas med den motortekniske ynglingen Pär Lundberg och Inga-Lill Finnström kommer med för att assistera vid bakborden.

Vi bjuds då och då på överraskningar.

Kål Berit Olsson kommer med bröd, sylt, kanel och smet. I stekpanna över öppen eld gör hon sedan fattiga riddare, som hon behändigt serverar i kaffefilter. Kolare och andra hungriga låter sig väl smaka.

  I sitt hem har Anna-Greta Damm lagat matig soppa, bakat bröd. Från jättekastrull bjuder hon kolarna på lunch.

Kalle Ejstes och hans hund kommer på besök. Kalle har fiollåda med och rätt som det är får han inspiration, plockar upp, hartsar, stämmer och bjuder sedan den ena låten efter den andra till de, som vill ta till sig tonerna.

Skolorgeln, som har sin plats i bygdegården, fick komma ut och åka släpvagn ner till kolarbacken. Kyrkoherden Gunnar Kärrbom, som välsignade milan, spelade orgel och sjöng.

En dag satt en besökare vid orgeln och spelade. Det var göteborgaren Erik Dahl, som har rötter i Orsa.  I Göteborg spelade han i bandet Fibes oh Fibes.

2009 det fjärde året kommer Dala Femunds Forkörarförening förbi på sin färd till höslåtter i Hjortnäs vid Siljans strand. De stannar till och äter lunch samtidigt som hästarna får beta, vila och dricka. Besökarna på kolarbacken kan under tiden beundra deras vackra hästar, jiggar, trillor och inte minst forkörarna i sina ålderdomliga kläder.

Siljan Skog fortsätter att sponsra oss med kolved.

Monica Björklund, som brukar grädda kolbullar, får uppdraget att tända 2009 års mila. 

Grålleklubben kommer rullande i en lång rad med gamla Ferguson traktorer. Parkerar intill varandra och visar upp sina klenoder.

Rovswajders från Älvdalen dyker också upp på sina puttrande gamla mopeder. De är utstyrda med gammeldags hjälmar och skinnjackor.

På moped kommer Danielsängs Åke från Orsa. Bakpå har han sitt vita dragspel. Han sätter sig vid kojväggen och spelar den ena låten efter den andra.

Musikern Bertil Skeri kommer på besök. Efter en stund går han till bilen, hämtar sitt dragspel och vi får höra fin musik. Fiolspelaren Stig Nilsson från Orsa dyker upp på kolarbacken. Bertil Skeri frågar om han har fiolen med. Tyvärr inte men det ordnar Ulla-Carin Gyris. Hon cyklar hem och hämtar sin gamla fiol. Stig stämmer och sedan får vi njuta av vackra toner från de två spelmännen.

Tjärdalen är känslig för regn och inför 2009 års kolmilavecka har kolarna konstruerat ett öppet hus med tak.

Kolarna har också byggt en verandaliknande scen. I lä därinne trivs besökare och musiker.

Amos har slagit sig ner vid bäcken. Där smyger han med något slags kokeri.

På lördagen det året bjöds besökarna för första gången på timbersport. Älvdalens Utbildningscentrums timbersportselever under ledning av Hans-Ove Hansson och Sev Norström tävlade i huggning, sågning och klättring uppför en hög stolpe. 

År 2010 har vi femårsjubileum. Siljans Skog sponsrar vår mila med kolved även det året. Det är vi glada över. Kolarna förbereder och ströar veden inför sommarens kolning.

Anna-Greta Damm får uppdraget att tända 2010 års mila. Annars kan gästerna träffa henne vid kolbulleserveringen.

Sten Helgesson från Förbundet Skog och Ungdom delar ut Certifikat A till Hans-Ove Hansson. Han fick det för att han kolat milor på minst 40 kubikmeter.

En stor eldpallkoja, som skall placeras på Bergkarlås-Risa-Vattnäs utskog, flyttas till kolarbacken. Dala Femunds Forkörare inviger den med övernattning innan de rullar vidare mot Hjortnäs och slåtter.

Vivi Sandström uruppför visan Milrök, som hon komponerat till vår mila. Låten får flest röster på Dalatoppen. Nisse Tällberg med vänner ackompanjerar.

Jontes Mix spelar också för oss på kolarbacken.